A low life in high heels

Kära läsare,

Idag tänkte jag bjuda er på ett litet gästbloggsinlägg. Skribenten vill gärna vara anonym - here we go!

Det värsta en människa behöver stå ut med är känslan av självrespekt. När man når en viss punkt och känner att man sviker sig själv och alla sina värderingar - då vill man helst bara spola tillbaka bandet och göra allt ogjort även om det kändes helt rätt för stunden.
 
Hopp, vi ska prata om hopp. Jag har alltid varit emot klyschan att "hoppet är det sista som sviker en" men de senaste åren så har jag insett att livet blir så mycket lättare om man lever efter det. Samtidigt som insikten om att det är ett dött lopp som jag försöker mig sätta mig in och övervinna de hinder som finns, har följt mig länge så finns den lilla mikrodelen av hopp som gör sitt yttersta för att vinna förstaplatsen. Det är ett pågående världskrig i mitt huvud just nu och jag kan inte mer än låta båda sidorna kämpa solidariskt och låta bäste man vinna. Det som skrämmer mig mest är att jag vet nog redan hur det kommer sluta. Mini-jag iförd röda latexkläder med djävulsgaffeln i handen står redan där och stampar på söta lilla gloria-ängeln. Fuck. Vad fan hände med respekt?
 
Det som får mig att vilja kräkas av oro är att jag är övertygad om att du är pusselbiten som saknas. Inte för att jag är någon rutinerad pusselläggare men vem som helst kan väl räkna ut att jag måste vänta innan alla bitar faller på plats.
 
Ibland är hemlighetsmakeri det bästa som finns. Tack för gästspelet.
XOXO......