A low life in high heels

Pappa tycker att min diet är jättejobbig trots att jag lagar och handlar all mat själv. Familjen ska äta pasta ikväll och då sa jag i förmiddags att jag fixar något själv. När jag kom hem frågade han om jag inte kunde äta litegrann av deras mat. NEJ det kan jag inte. Jag har förklarat detta för honom och resten av familjen 1000 gånger; anledningen till att jag kan äta så pass mycket fett (och protein) är just för jag inte äter kolhydrater. Normalt sett förbränner kroppen kolhydrater i första hand men när man inte äter det så går den på fettet direkt. Detta innebär att jag kan äta i princip hur mycket jag vill i form av protein och fett eftersom jag då förbränner precis det jag stoppar i mig. Vill man sedan gå ner i vikt gäller som vanligt regeln att man förbränner mer än man stoppar i sig, men utan att behöva svälta sig.

Jag är så trött på frågor som "hur länge ska du hålla på sådär?" och "får du inte ens äta ett knäckebröd"?. Jag ser inte detta som en diet, jag äter såhär för att jag mår bra av det och tänker fortsätta tills jag helt enkelt inte känner för det längre. Och nej; det kvittar om jag äter två knäckebröd - det är fortfarande kolhydrater. (Istället kan jag mumsa på en påse cashewnötter utan att det syns på vågen. Mohaha!)