A low life in high heels

Det har hänt mycket den senaste tiden och tankarna som snurrat i mitt huvud har varit många. Jag har gråtit, skrikit, slåtts, sprungit, tänkt och pratat för att få ut allt - och samtidigt insett (för tusende gången) hur viktiga mina vänner och min familj är. Allt är fortfarande inte bra. Och det handlar om olika saker, mer än vad ni tror. Men jag hoppas att jag är på rätt väg nu - när det gäller allt.

I fredags fick jag träffa Leyla min solstråle och timmarna flöt på ganska snabbt. Framåt kvällen promenerade vi in till stan för att äta på Mando. Deras mat är sjukt mäktig, min biffsteck (utan pommes fortfarande ja) och sallad var gudomlig.

Igår blev det en välbehövlig och blöt utekväll med mycket skratt, onödiga samtal, fyllemat som trycktes ner i halsen, hostmedicinshots, bönder, ragg, öl och promenad hem. Och idag mår både jag och Vicki som vi förtjänar och befinner oss i nåt slags zombieliknande tillstånd. Nu; duscha!