A low life in high heels

Alltså jag måste bara få säga att jag har kommit till en punkt där jag tycker det är så fantastiskt skönt att vara singel. Även om nästan alla mina vänner har hittat världens finaste killar som de är lyckliga med och jag är jätteglad för deras skull, så njuter jag för fullt. Av att kunna ägna min tid åt mig själv och bara göra det jag mår bra av och tycker om. Det är bara jag, jag, jag och jag älskar det! Det roliga med att vara singel i mitt gäng är att "alla" (hrm, Vicki) hela tiden ska hålla på med någon slags matchmaking med pojkvänners kompisar och andra bekanta, haha.

Vem behöver någon annan vid sin sida för att vara lycklig egentligen? Visst är det helt underbart att vara kär och ha någon att dela allt med, någons armar runt en när man vaknar på morgonen, någon man har sin egen lilla värld tillsammans med. Jag har haft allt det där och det var grymt så länge det varade men det är ärligt talat inget jag känner behov av just nu. Tvärtom - för att må bra handlar allt just nu om att ta hand om mig själv. Att uppskatta mina vänner, min familj och allt annat som gör mig glad.

Jag hittar inte inlägget nu men jag läste för ett tag sen ett blogginlägg som Blondinbella hade skrivit. Där stod det bla att hon ansåg att Desperate Housewifes är det nya Sex And The City och att "det glamorösa singellivet" inte längre är något vi unga tjejer strävar efter. Tvärtom ska det köpas lägenhet, hund och soffa tillsammans så fort som möjligt - gärna runt 20årsåldern eller tidigare. Okej att det kanske inte existerar något glamoröst singelliv såsom hos tjejerna på Manhattan men jag tänker inte bli en ung version av Bree Van de Kamp när jag är 17 bast! Glöm det! Jag har ju hela livet på mig - varför inte njuta av det nu medan man är ung? Nej du Bella, ditt och Nils samboliv funkar säkert skitbra men det är inget jag tänker kasta mig in i för tillfället.

(Skulle sen Måns Zelmerlöw få för sig att göra slut med flickvännen och flytta tillbaka till Lund är jag inte svår!).